Varför väljer jag att kandidera

Jag har varit offentligt verksam under de senaste 10 åren och deltagit i den ekonomisk- politiska debatten i massmedia med böcker, tidningsartiklar, föredrag, radio- och TV-program. Detta har givit mig ett omfattande nätverk och resulterat i ett antal styrelseuppdrag, deltagande i referensgrupper och råd.

Men jag har också ägnat mycket tid åt frågor som inte syns utåt lika mycket, jordbrukets ekonomi, och de enskilda hushållens förhållande till de finansiella marknaderna, särskilt kreditmarknaden och fondmarknaden. Frågor som rör skuldsanering, vilket uppdrag fondförvaltarna skall ha i samhället i förhållande till det uppdrag de fått, och vilket ansvar de finansiella rådgivarna skall ha för sina råd har särskilt intresserat mig.

Den fråga jag senast sysslat med är hur en reformering av skattesystemet kan gestalta sig. För drygt ett år sedan publicerades min skrift av Timbro ”Århundradets skattereform – århundradets bidragsfälla!”, där jag diskuterar hur ett skattesystem kan utformas som är rättvist och stöder barnfamiljer utan att de skall hamna i ett bidragsberoende.

Jag har blivit nominerad av för mig obekanta och förstår att mina åsikter har genomslagskraft och att det finns tilltro till min person som blivande politiker. Därför ser jag en plats i riksdagen som en fruktbar fortsättning på mitt verksamma liv.

För att detta skall bli verklighet behöver jag ditt stöd. Du kan visa detta genom att rösta på mig i det kommande riksdagsvalet.

Vilken är min politiska vision?

Med min politiska verksamhet vill jag medverka till att Sverige successivt omformas, från ett land med starka inslag av statlig (politisk) styrning till ett land där den enskilde individen ges kraftigt ökade möjligheter att styra över sin tillvaro. Denna maktförskjutning - från stat till individ – inbegriper inte bara en friare användning av den egna inkomsten, dvs- lägre skatter, utan även ett friare val av barnomsorg, skola, sjukvård, utbildning, pensionsvillkor, tidsanvändning etc.

Det är också viktigt att maktförskjutningen tillåts slå igenom på arbetsmarknaden på så sätt att förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, mer än vad är fallet idag, skall tillåta frivilliga privata överenskommelser mellan olika parter. Självklart skall maktförskjutningen också genomsyra den offentliga sektorn och privata aktörer skall ses som naturliga producenter av offentliga tjänster såsom vård, skola och omsorg, och olika inriktningar bör tillåtas. Min vision här skulle kunna sammanfattas som mer makt år kunden mindre åt Skolverket, Högskoleverket och andra myndigheter som reglerar utformningen av viktiga offentliga tjänster.

Målet är en ökad frihet för individen, medlet för att nå dit är sänkta skatter och minskad statlig styrning. De sänkta skatterna är också viktiga ut ett annat perspektiv. Med den ökade friheten följer ett ökat ansvar för individen att lösa de problem och fatta de beslut som ständigt dyker upp under livets gång. För att klara detta måste vi då ges de redskap som behövs för uppgiften, dvs. större kontroll över den egna inkomsten.

Jag företräder denna slags politik inte bara för att den ger individen mer frihet via en större egenmakt vilket är ett värde i sig, utan också för att den leder till en ökad tillväxt och högre ekonomisk välfärd.

Min vision skall nu inte tolkas så att den enskilde skall lämnas ensam åt övermäktiga marknadskrafter, utan att det skydd som den statliga regleringen (klåfingrigheten) möjligen en gång syftat till ersätts av ett starkare rättsligt skydd genom utformningen av våra lagar och domstolarnas tillämpning av dem.

Målet kan inte nås under en mandatperiod utan vägen är lång och processen kommer att ta tid. Men varje beslut i riktning mot ökad egenmakt och minskad statlig makt är ett steg i rätt riktning.

AMP om olika frågor

1. Familjepolitik
Den svenska familjepolitiken måste reformeras ty i sin nuvarande form innehåller den för mycket av politisk styrning och kontroll över den enskilda individens liv och val. Maxtaxan, skattepolitiken, de riktade bostadsbidragen låser fast familjen i en situation som långt ifrån passar alla.

Jag förespråkar istället en politik som överlåter ansvaret för val av barnomsorg, tidsanvändning, boende etc. till den enskilda individen. Detta kan man åstadkomma med följande åtgärder.
1. Riktade bidrag ersätts med ett mycket genröst grundavdrag som grundar sig på familjens samlade försörjningsbörda. På så vis kan man försörja fler med en mindre inkomst utan att vara beroende av bidrag.
2. Subventionsinslaget i den kommunala barnomsorgen (70,000-80,000 kronor per barn och år) ersätts med en barnomsorgscheck – lika för alla – som kan användas att betala sin dagisplats, att betala en au pair flicka eller annan privat hjälp eller att använda som beskattningsbar lön för den egna arbetsinsatsen.
3. Rätt att göra skattemässiga avdrag för köp av hushållstjänster. På så vis kan barnfamiljernas arbetsbörda lindras, till glädje för inte minst barnen.

Se mitt bidrag till moderaternas partistämma 1995 samt boken ”Århundradets skattereform – århundradets bidragsfälla”.

2. Jämställdhet
Jämställdhet är för mig fullständigt självklart men innebär enligt mitt synsätt inte att män och kvinnor skall göra samma sak, inte heller att jämställdhet skall uppnås på männens (eller kvinnans) villkor allena. Den innebär istället att män och kvinnor har lika värde och skall ges samma förutsättningar att förverkliga sina drömmar och ideal efter vars och ens förutsättningar.

Men vi har lång väg kvar innan jämställdhet är uppnådd. Visserligen är kvinnors förvärvsintensitet ungefär lika stor som männens, men kvinnor är för det mesta hänvisade till lågavlönade arbeten inom den offentliga sektorn. Fortfarande har svenska kvinnor mycket svårt att ta sig fram till de höga positionerna, svårare än vad våra medsystrar i andra länder har.

Socialdemokraterna vill ändra på detta genom att kvotera in kvinnor. Men kvotering är sällan bra och i länder som praktiserat det (USA) är erfarenheterna negativa. Jag vill därför istället ändra på det genom att ge kvinnor samma möjlighet som män att utveckla sin förmåga på arbetsmarknaden, dvs. att konkurrera på lika villkor. De män som nått långt påpekar samstämmigt att de lyckats med detta tack vare de haft någon, oftast frun, som skött hela markservicen. Denna service erbjuds sällan kvinnor av det enkla skälet att deras män inte vill ställa upp. För att råda bot på detta vill jag att de som så önskar skall kunna köpa hushållstjänster och tillåtas fulla skattemässiga avdrag för detta. Vill inte mannen ta på sig denna uppgift, måste karriärsugna kvinnor kunna få denna service av någon annan till en rimlig kostnad. En möjlig utgångspunkt är att den köpta tjänsten inte skall kosta mera än vad en ”hemmaman” kostar.

Läs mera om detta i artikeln ”Hur skall jämställdheten kunna ökas?”

3. ”Pigor”
När jag på socialdemokraternas ekonomiska seminarium för snart 10 år sedan föreslog att fulla skattemässiga avdrag skulle medges för köp av hushållstjänster, kallade Willy Bergström (nuvarande vice riksbankschef, då chef för Fackföreningarnas institut för ekonomisk forskning, FIEF) detta för att införa ett pigsamhälle. Journalister tog snabbt till sig begreppet och så var pigdebatten igång och den har härjat från och till sedan dess.

Användningen av begreppet ”piga” förvånade mig ty det var ju inte alls så jag betraktat de uppgifter som var föremål för mitt förslag. Särskilt beklämd blev jag över hur nedsättande kvinnors arbete betraktas. Ingen skulle någonsin komma på tanken att kalla måleri-, snickeri- eller för all del trädgårdsarbeten för drängarbeten. Men det vi kvinnor gör under i genomsnitt 30 timmar i veckan år ut och år in betraktas föraktfullt som pigarbeten. Istället borde det uppvärderas och skatte- och lönemässigt behandlas på samma sätt som allt annat arbete. Någon måste ju ändå utföra det. Och även om det är tråkigt är det väl bättre att det kan ges lön och ekonomisk trygghet än att det som nu skall osynliggöras och utföras på vår fritid. Det var grundbudskapet i mitt skatteförslag.

Läs mera om det i boken ”Finns det en marknad för hemarbete?” SNS Förlag

4. EMU
EMU är ett politiskt projekt. De ekonomiska vinsterna/förlusterna är sannolikt försumbara. Detta har slagits fast i de två statliga utredningar som letts av ekonomiprofessorn Lars Calmfors. Jag instämmer till stor del i utredarnas slutsatser, även om jag tycker att de var lite för försiktiga i sin skrivning.

Vinsterna är istället att betrakta som politiska, men hur stora de är går inte att exakt uttala sig om, av det enkla skälet att våra erfarenheter av projektet som sådant är mycket begränsade. Däremot kan man redan nu konstatera att de länder som står utanför EMU inte har samma förmåga som EMU-länderna att påverka den gemensamma penningpolitiken (och sannolikt också finanspolitiken). Vill vi vara med i EU faller det sig naturligt att vi också är med och påverkar den ekonomiska politiken. Det är av det skälet som vi bör gå med i EMU.

5. Arbetsmarknaden
1 miljon svenskar i arbetsför ålder arbetar inte. De är sjuka, arbetslösa, i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, under utredning eller satt i någon form av utbildning (kunskapslyftet). Skattebetalarnas kostnader för detta är enorma. Det saknas arbete sägs det. Det är förstås helt fel. Det saknas alls inga arbeten, men de höga skatterna gör att en rad arbeten inte kan ske alls eller bara ske svart därför att kostnaden blir för stor. Alternativt utför vi dessa uppgifter själva på vår fritid, med en totalt sett ökad arbetsbelastning som följd. Många av dessa uppgifter är inte heller sådana att vi i dagsläget betraktar dem som arbete, men det beror mest på att vi att skatteskäl inte har kunnat etablera en marknad för dem, dvs. ge dem en ”vit” ersättning.

Att så många personer i arbetsför ålder inte arbetar är kanske vårt största samhällsproblem. För de berörda är det också många gånger en personlig katastrof. Det finns ingen enkel förklaring till detta, utan det är en kombination av en rad omständigheter som skapat situationen såsom de höga skatterna, de generösa ersättningarna, bristfällig kontroll, ändrade attityder. Det skall heller inte uteslutas att ökade krav i på arbetsmarknaden i kombination med låg eller felaktig kompetens gör det svårt många arbetssökande ointressanta för arbetsgivaren att anställa.

För att komma åt problemet behövs en rad insatser. Förutom de som har nämnts i andra sammanhang såsom lägre skatter, bättre utbildning, mindre regleringar på arbetsmarknaden, skulle jag vilja tillägga en. En korrigering av begreppet aktivitetsgaranti till aktivitetskrav. Det kan också uttryckas som att en ny princip bör införas innebärande att inga bidrag skall ges utan att det ställs krav på motprestation. Detta skall gälla alla i arbetsför ålder som mottar någon form av transferering från stat eller kommun. Motprestationen kan handla om allt från svenskinlärning till arbete som rastvakt i skolorna. Det finns miljontals små och stora uppgifter som behöver utföras men som inte görs idag. Vi får betalt för att inget göra istället för att göra saker. Det måste vi ändra på..

Vad gäller arbetslöshetsersättning kan man tänka sig en viss period utan krav på motprestation – 3-6 månader beroende på ålder och arbetslivserfarenhet. Under den perioden får den arbetslöse chans att finna ett nytt jobb. Misslyckas han/hon med detta träder aktivitetskravet in. Syftet med mitt förslag är dels att förhindra svart arbete och andra former av missbruk dels att förhindra att den arbetslöse tappar kompetens och kontakt med arbetsmarknaden.

Liknande tänkande kan införas vad gäller långa sjukskrivningar. Efter en viss periods sjukskrivning kan man tänka sig att den ”sjuke” tvingas aktivera sig på något sätt. De flesta kan göra något, läsa sagor för barn på dagis exempelvis, även om de är sjukskrivna

6. Skatter
Sverige har världens högsta skatter och trots allt tal om skattesänkningar ligger skattetrycket idag på exakt samma nivå som för 4 år 53.5 procent. Enligt en i stort sett helt samstämmig ekonomkår har höga skatter mycket negativa effekter på samhällsekonomin. Men skatter har – vilket jag menar i grunden är långt mycket allvarligare – effekter genom att begränsar den enskildes förmåga att styra över sin vardag och sitt liv. Det berövar oss vår egenmakt och gör oss beroende av staten och dess godtycke. Därför måste skatten sänkas.

Sänkta skatter är också nödvändiga i ett internationellt perspektiv, ty vi måste ner till en rimlig internationell nivå för att inte arbetskraft, kapital och susselsättningstillfällen skall lämna landet med förödande konsekvenser för vår välfärd.

Viktigt är dock att inse att sänkta skatter inte innebär fler turistresor eller mera överflödskonsumtion – åtminstone inte initialt – utan att vi måste betala ur egen plånbok sådant som vi idag får gratis av det offentliga. Men vad är det då för vits med att sänka skatterna. Jo när vi betalar själva kan vi ställa helt andra krav på de tjänster vi köper och vi kan också välja efter egna önskemål vad vi vill köpa. Ur konsumtionshänseende myndigförklaras vi.

7. Betyg
Det har gått troll i betygsdebatten. Jag är för betyg, mina barn är också för betyg. Men jag respekterar faktiskt de som inte vill ha betyg, under förutsättning att de inte tvingar in mina barn i den betygsfria skolan. I sann liberal anda och för att få slut på denna eviga fråga, föreslår jag därför de skolor som vill ha betyg från valfri årskurs får införa det och de skolor som inte vill avvika från Skolverkets linje, dvs. att ge betyg före åk 8, får avstå från det. Frågan om betyg blir med ett sådan modell något som skolledningen själv får avgöra.

En annan fördel är att föräldrarnas inflytande stärks. De föräldrar som är för betyg kan välja en skola som ger betyg för sina barn, de föräldrar som ogillar betyg är fria att välja en skola där betyg inte ges förrän i åk 8. Då blir alla nöjda utom möjligtvis de som ser som ett egenvärde att tvinga andra på sitt synsätt.

För mig är det naturligt med en sådan ordning. Vi tillåter ju konkurrens på många andra marknader, varför inte också på skolmarknaden. Genom att föräldrar (och deras barn) själva får välja får vi också ett kvitto på vad som föredras Genom att jämföra studieresultaten kan vi också få ett besked om vilket system som gav det bästa resultatet.

8. Utbildning.
Högre utbildning är i Sverige en helt och hållet statlig angelägenhet. Det finns inga privata förmedlare av högre utbildning. Några högskolor drivs visserligen som stiftelser (Chalmers, Jönköping och Stockholms Handelshögskola) men deras verksamhet regleras av Högskoleverket. Statens monopol är ett resultat av att regeringen måste ge tillstånd för att en ny aktör skall få meddela undervisning mot akademiska poäng.

Precis som på alla andra marknader leder bristen på konkurrens till en minskad effektivitet. Undervisningen inte blir så bra som den kunde vara och inte alla gånger så lyhörd mot marknadens – studenternas - önskemål. Jag förslår därför att man vid sidan om de statliga utbildningsanstalter öppnar upp för privata och tillåter dessa att ta betalt för sin utbildning. Det skulle vitalisera hela den högre utbildningen, till gagn inte minst för studenterna själva.

Läs mera om detta i skriften ”Hur fria är Universiteten?”

9. Invandring
En av de svåraste och mest infekterade frågorna i den europeiska politiken är hur invandringspolitiken skall utformas. Detta gäller även Sverige, även om diskussionen hitintills varit förvånansvärt vag framförallt bland de etablerade partierna. Det var väl först genom Lars Leijonborgs utspel som frågan fick ordentlig näring. Jag tycker hans inlägg är bra och hans vilja att konstruktivt ta tag i frågan visar på ett betydande civilkurage.

Dessvärre svävar emellertid diskussionen fortfarande mellan två olika frågeställningar. Den första rör hur vi skall hantera det ökade inslaget av andra kulturer, språk erfarenheter etc. Då vi människor av naturen är rädda eller reserverade inför nya företeelser är vi också rädda för detta. Denna rädsla måste bearbetas och så görs också. Genom ökad kunskap och ökade erfarenheter har vi faktiskt nått ganska långt. Sverige ser idag, 2002, helt annorlunda ut än vad det gjorde för bara 10-15 år sedan. Men trots att vi redan nått långt kan vi nå längre.

Den andra frågan sammanhänger med de ekonomiska aspekterna. Invandringen är inte gratis. Människor som kommer hit från andra länder erbjuds förutom mat och husrum fri skolgång, fri sjukvård, nästan fri barnomsorg, tolkservice, ja ges över huvud taget tillträde till hela den välfärd som vi är så stolta över och som vi tillsammans bidrar till via skatterna.

Hur mycket detta kostar vet vi inte, men vi kan i alla fall konstatera att kostnaden beror ytterst på hur snabbt de ”nya” svenskarna kan integreras på arbetsmarknaden och medverka till finansieringen av vår välfärd istället för att bara ta del av den.

Enligt min mening är en generös invandringspolitik - och nu talar jag inte om arbetskraftsinvandring och inte heller om personer som kommer till Sverige av rena flyktingskäl enligt FN-konvention – inte förenlig med vårt generella och generösa välfärdssystem. Samma slutsats gäller för övrigt för övriga EU-länder som har liknande välfärdssystem. Förklaringen till detta ligger nämligen i att miljoner och åter miljoner människor utanför EU:s gränser ser EU-länderna och den europeiska välfärden som något mycket attraktivt. Detta gäller inte bara de med flyktingliknande status, utan även de som av ekonomiska skäl inte ser någon framtid i sitt hemland.

Det är inte svårt att inse att systemen inte kan utsättas för ett obegränsat tryck, ty då faller de samman. Med den nuvarande utformningen av arbetsmarknaden, de höga skatterna och kostnaderna för arbetskraft står vi därför inför ett besvärligt val. Antingen får vi välja kombinationen generös invandringspolitik och restriktiv eller t o m selektiv välfärdspolitik, eller restriktiv invandringspolitik och generös välfärdspolitik.

Min personliga uppfattning är att inga polis- och tullkontroller i världen kan i längden hålla borta de hundratals miljoner människor som befinner sig strax utanför våra gränser. För att inte situationen bli explosiv måste därför de stelheter som finns på arbetsmarknaden brytas upp så att de som söker sig hit också kan finna ett arbete att leva på och förväntas att göra så.

Detta kan också formuleras i termer rättigheter och skyldigheter. Skall personer som kommer till Sverige ges fulla rättigheter till alla de tjänster som vi finansierar kollektivt över skattsedeln, är det enligt min uppfattning självklart att vi ställer korresponderande krav på dessa personer, krav som kan formuleras i skyldigheter. Den mest rättframma av dessa skyldigheter är att stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta gäller för de ”gamla” svenskarna och har så gjort under lång tid, varför skall inte samma skyldighet gälla de nya svenskarna?

För att det skall vara meningsfullt att tala om att ”stå till arbetsmarknadens förfogande”, måste vederbörande besitta en slags minimikompetens. Den svenska 9-åriga skolplikten, som i praktiken kommit att bli 12 år, kan ses som ett utslag av detta tänkande. Att i skenet av detta kräva kunskaper i svenska språket av en som vill bli svensk medborgare och därigenom komma i åtnjutande av alla våra rättigheter, förefaller inte som ett orimligt krav.

Alternativt väljer vi en politik som i praktiken innehåller inga skyldigheter ställs på nya medborgare. I konsekvensens namn kan då heller inga, eller bara ett minimum av rättigheter erbjudas.

10. Fastighetsskatten
Fastighetsskatten skall tas bort – helt och hållet. Det finns flera skäl för detta.
1. Fastighetsskattens konstruktion är för det första förenad med så många praktiska svårigheter, som sammanhänger att värdera den enskilda fastighetens värde, att den har blivit förenad med alltför stort inslag av godtycke för att uppfattas som legitim.
2. Fastighetsskatten är för det andra orättvis i det att den bara belastar en slags tillgång. Avkastning på andra tillgångar som båtar, husbilar, konst, antikviteter etc. är inte belastade med denna slags skatt. Den är också orättvis därför att den huvudsakligen är en skatt på boende i vissa områden och vissa boendeformer. En lärare som arbetar i exempelvis Stockholm får inget storstadstillägg på sin lön, men får betala ett storstadstillägg på sitt boende, om han/hon väljer att bo i villa. Denna straffbeskattning drabbar inte vederbörande om han/hon har lyckan att komma över en hyreslägenhet. Av rättviseskäl tillbakavisas nämligen fortfarande, inte minst från hyresgästföreningen, alla krav på en marknadsanpassning av hyrorna.
3. Fastighetsskatten bestraffar för det tredje ett naturligt mänskligt beteende som går ut på att förbättra livsvillkoren för sig och sina avkommor. Varje förbättring av boendet höjer taxeringsvärdet och därigenom skatten.
4. Fastighetsskatten bidrar för det fjärde till att hålla nere värdet på fastighetsbeståndet, vilket försvårar igångsättandet av byggandet. Konsekvensen av detta blir ett förfall av vårt bostadsbestånd. Kapitalröta brukar det kallas.
5. För det fjärde inkräktar fastighetsskatten på äganderätten. En skatt av detta slag är nämligen konfiskatorisk och retroaktiv och verkar som en indragning av tillgångar hos de personer som råkade att äga tillgången när skatten infördes.
6. Fastighetsskatten har också en felaktig fördelningsprofil i det att den främst drabbar barnfamiljer som är den grupp som oftare än andra bor i villa. Den slår också hårt på äldre som med sin relativt sett låga pension har svårt att klara skatten. För denna grupp är skatten särskilt provokativ.
7. Fastighetsskatten strider slutligen mot en tidigare självklar princip i svensk beskattning, nämligen likviditetsprincipen, innebärande att en intäkt skall beskattas först när den realiserats.

11. Statens uppgifter
I dagsläget är de på tok för stora. Ansluter mig till de sant liberala värderingarna enligt vilka statens uppgifter är att garantera medborgarnas säkerhet (rättsväsendet, polisen och militären) samt att garantera att varje medborgarna en viss uppsättning service. Denna får nu inte bli alltför omfattande utan kan begränsas till grundläggande sjukvård (inkluderar ej eget rum under vårdtiden eller omedelbar operation om det ej rör sig om livshotande åkommor, inkluderar ej heller subventionering av läkemedel typ Viagra), grundläggande utbildning (finns alltså inga skäl att skattesubventionera all högre utbildning) och grundläggande ekonomisk trygghet vid sjukdom, ålderdom. Denna ersättning bör ligga på en låg nivå och vara lika för alla. Den som vill ha mer än så får teckna egna försäkringar.

Det går inte att pressa ner det svenska skattetrycket utan att statens uppgifter begränsas. Men å andra sidan, när vi får mera pengar i vår egen plånbok har vi också större möjligheter att själva betala för den service vi idag får till synes gratis. Men att den är avgiftsfri betyder inte att den är gratis. Vi finansierar den skattevägen men har bara liten chans att påverka dess innehåll.

12. Sjukfrånvaron
I rapport efter rapport slås fast att vi blir allt sjukare. Dålig arbetsmiljö, en åldrande befolkning, generösa ersättningssystem, ändrade attityder och bristfällig kontroll har nämnts som förklaringar till detta snabbt växande problem. Och problemet är inte litet. Skattebetalarnas kostnad för sjukfrånvaron överstiger nu med råge 100 miljarder kronors strecket eller 10 procent av statens utgifter.

Utöver de förklaringar som nämnts ovan vill jag uppmärksamma ytterligare en, vår ”nya arbetsnorm” med 40 timmars arbetsvecka för alla - män och kvinnor, unga gamla med eller utan barn, ensamma eller sammanboende. Denna aspekt diskuteras inte så ofta, av lätt begripliga skäl. Den jämställdhetsiver som kännetecknat LO:s arbete har mynnat ut i en som vanligt fyrkantig regel. Alla skall arbeta heltid, ty LO:s kvinnliga medlemmar klarar sig inte på en halvtidslön.

Att arbeta 50 timmar i veckan tröttar knappast ut den 25-åriga ungkarlen, samtidigt som 30 timmars arbetsvecka kan vara för mycket för en två-barns förälder. Skallet: ”Heltid åt alla” är därför förödande och skappar onödiga problem och kan i förlängningen bidra till utbrändhet. Bättre vore därför att ha en mera generös hållning och tillåta att arbetsintensiteten varierar över livet. Det hushållar bättre med individens krafter och minskar skattebetalarnas kostnad för sjukskrivning.

I övrigt tror jag att med en fortsatt generös ersättning måste kontrollen skärpas. Att det skulle strida mot den personliga integriteten har jag svårt att förstå. Den som inte har något att dölja (dvs. fuskar) behöver heller inte frukta ett hembesök. Vill vi inte acceptera en hårdare kontroll får vi istället minska ersättningarna. Ett system med generösa ersättningar och ingen kontroll gör det alldeles för lätt för fuskarna.